Det var rörande så det förslog, då en gumma ville sjunga en sång för oss sköterskor.. Hon sjöng en kilometerlång, hjärtnypande kärlekssång om Elin som satt och spann och sörjde sin man som försvann i Polska kriget..
Sonen hade flyttat och inte hört av sej, kon hade blivit uppäten av vargen, och där satt hon och torkade sina tårar på förklädessnibben. Mittiallt stiger en fin riddare in i köket, i silversrustning. Hästen hade han lagt i det tomma stallet och gett av höet som den döda kossa lämnat kvar. Elin kunde på inga vis ta emot en sån fin herre i sitt enkla hus, dessutom hade ju hon sin Ole som försvunnit i strid.. I sista versen ( av säkert 25) kom det fram att riddaren var Ole, som blivit adlad i kriget..
Voi goda gumma ändå, det här var nåt att minnas!! det VAR en så fin sång, sjungen med rörande knarrighet.
Det är inte alla som får ta del av såna guldstunder, på jobbet dessutom.
"I låga ryttartorpet" Vi hade för många år sedan en tant på Ingahemmet som var så dement att hon inte just pratade alls men kunde alla verser till detta skillingtryck.
Detta är guld värt i den stressiga vardagen och tänk vad det betydde för henne att ni hade tid att lyssna...