Kan inte vara lätt. En hel hop med mer eller mindre galna fruar att ta hand om, eller åtminstone försöka ha nån ordning på.
Idag var det ett jäkla liv i hönsgården, fruarna hade något osagt med varann, skrek och gormade, jagade och tjöt..
Tuppen stod och såg rådvill ut. Så kom jag med mat och han började pocka och klucka allt han kunde, han kom nog på att sådana matvrak som fruarna är, så är bästa sättet att få dem att glömma striden är att bjuda på lite mat.
Tuppen lockar och pockar, kärringarna skiter i honom och hans mat.
Jag tyckte riktigt synd om honom, han försökte sitt yttersta, kom och smaka koom flickor försökte han, gooda gryn var det här.kom,kom..pottpottpooott, säger han när han har nåt att bjuda på.
Han är en riktitg gentleman, han kan ha vilka godbitar som helst under näbben, men äter inte själv, lotsas bara picka, och lockar fruarna att äta.
Men som sagt så stred flickorna vidare, tills det mittiallt blev lugn i skocken, då den första hönan tog en bit mat. Då kom alla andra omedelbart på att dom minsann var riktitgt hungriga och då dög tuppens bjudna buffé plötsligt åt alla.
Kanske dom bara var hungriga -- man blir lätt kinkig när blodsockret sjunker.. Klockan var ju redan halv 10..
Inte lätt, ett tuppliv.
